Ja vet inte riktigt va ja ska göra för att få ett tillfredsställt liv. Ja har märkt de att ja har väldigt mkt bitterhet i mig. Och ja vill inte va någon bitter människa. Ja har så mkt ja måste jobba med mig själv och de är både tröttsamt och frustrerande att de är så mkt fel på mig.
Ja vet inte riktigt va ja behöver för att bli en bättre människa. Mer än kärlek. Men ja är ju så trasig och mitt hunger efter kärlek är så stort så ja tror att de är nåt ja måste fixa själv. Ja tror inte att de finns någon som kan ge mig så mkt kärlek så att ja blir hel. Ja vet inte om ja själv ska ägna mig mer åt att be om Guds helande lr om ja även ska ta hjälp av mina vänner. Ja vet inte hur mkt dem orkar med mig och mina problem.. Sen är ja skit dålig på att be om hjälp för ja vill inte va till besvär.
Men om ja inte tar tag i mig själv så kommer de sluta med att ja kommer förlåta dem få vänner ja har. För dem kommer tröttna.
Tror inte att dem förstår hur de känns att vilja göra så mkt men att inte veta hur man ska gå tillväga lr vart man ska börja.
För ja är inte lätt att ha att göra med. För ja vill va behövd men ja vill inte ha några krav på mig. Ja behöver någon som sparkar mitt feta arsle samtidigt tycker ja inte om när någon tjatar på mig va ja ska göra. Ja har blivit så fruktansvärt lat och bekväm. Ja hatar att ja blivit så fet men ja gör inte mkt åt de heller. Mer än gnäller. Ja är fullt medveten om mina fel och brister. Och ja tillhör väl dem få som verkligen är ärlig om de.
Ja frågade någon hur ja blir av med min bitterhet. Be och läs Bibeln.
Jag är ingen person som har lätt att göra saker själv. Ja får bara massa frågor och funderingar när ja läser Bibeln. Därför läser ja inte så mkt. Ja är en person som tycker om att diskutera och rådfråga, höra andras åsikter och funderingar.
Så ja vet inte va ja behöver för att må bra, släppa all bitterhet och negativitet. För ja tror inte de finns någon som kan ge mig de ja behöver. Inte den ja är nu i allafall. Som sagt, ja behöver bli hel på vissa områden först

Ja önskar verkligen att ja bara kunde skita i va andra tycker och tänker om mig. Men de är lättare sagt än gjort. Ja vill så gärna va en bra och omtyckt person. Ja vill va en kärleksfull och ödmjuk. Men ja har så mkt ilska, bitterhet och blivit sårad och sviken så många gånger. Så de är svårt ibland att bara vara glad och kärleksfull.
Ja får väl börja med att be mer om att ja ska kunna släppa allt.
Och de kanske därför ja har så bisarra och jobbiga drömmar, att de kanske är ett slags arbetande proces?
Mamma säger ofta att hon inte kan skylla på bilolyckan, för sina svårigheter hon har efter den olycka. Men de är ju samma sak som att säga att ja kan inte skylla på att ja brutit benet och därför kan ja inte gå.
Ja märker att min barndom, även om de ÄR många år sedan de hände så påverkar de mig fortfarande. Ja drömmer fortfarande om incesten. Nästan varenda natt drömmer ja att ja är tillbaka i det där huset, att ja är inlåst på mitt rum lr att ja inte lyckas fly därifrån lr att ja missar bussen lr att bussen inte lämnar Floby utan bara kommer tillbaka till samma ställe. Ibland försöker ja springa till Falköping men att pappa kommer efter mig med bilen. Drömmer ja inte om de så drömmer ja om att djävulen jagar mig lr är efter min släkt. Ofta ja har tungotalet i mina drömmar och ber och predikar
Så de är inte konstig att ja är trött när ja vaknar :)
VÄLDIGT sällan ja har en god natts sömn. Ja drömmer ofta folk som jagar mig och försöker döda mig. De är bara kaos, död, stress eld i mina drömmar.
Ja önskar ja bara kunde få må bra och va lycklig...

Tror allt bestämt att min höst/vinter depression är här. Har sovit jätte mkt denna vecka. Och nu ligger ja mest och tänker på att skära upp mina armar och stycka dem. Känner att ja behöver verkligen göra nåt, åka iväg. Så ja får nåt annat att tänka på. Men lite svårt då ja inte har någon bil lr någon att låna. Och dessutom inte några pengar heller för den delen.
Vet inte va ja ska ta mig till just nu. Mina vänner jobbar. Sen är de life på fredagar så då är ena vännen upptagen på de.. En är sjuk så vet inte om hon orkar träffas..
Ska höra med tredje kompisen om hon orkar..

Igår va de cellgrupp och som vanligt avslutade vi med att be för varandra. En tjej som bara varit med en gång innan fick ett profetiskt budskap till mig. Att ja inte ska tro på lögnerna ja hör när ja speglar mig. Att ja ska tro på att ja är vacker och älskad.
Ja fattar inte hur någon någonsin ska kunna älska mig när inte ens ja själv kan göra de. Ja kan inte låta bli att bli äcklad av min kropp.
Att ja inte vet hur ja ska kunna älska mig själv är något ja pratade många gånger med min psykolog om. Och visst, de har gått 2 år sen och idag har ja i allafall börjat lära mig att respektera mig själv. Nu söker ja inte bekräftelser hos killar som bara utnyttjar mig. Undviker killar t.o.m men ja börjar känna mig ensam ganska mkt. Visst vill ja ha kärlek som många andra men ja litar ju inte på killar. Ja har svårt att tro att de finns någon kille som kan älska mig för den ja är..

I helgen träffade ja min lille bror. Han kom till mormor med sin kontakt person. Verkar som han trivs ganska bra på gruppboendet. Han har en egen lägenhet men har alltid personal tillgänglig. Verkar nästan som han har de lite bättre än va ja har de. Och de är skönt att han har de bra. Men blir lite avundsjuk ?
Han jobbar på nån dagligverksamhet så är bara hemma tisdagar och helger. Sen slipper han att va ensam. Han har kontaktperson som lagar mat till honom.
De är nåt ja har önskat länge att bo på nåt ställe där ja alltid har tillgång till sällskap när ja vill. Även om ja inte har samma problem som min lillebror så har ja vissa svårigheter. Som t.ex ja behöver hjälp att komma igång. Ja har väldigt svårt att sköta mitt hem på egen kraft.
Och ja läste på om ADD häromdagen och tydligen beror många av mina svårigheter pga min diagnos.
Ja börjar acceptera mina svårigheter och att ja behöver hjälp. Så ja har ansökt om bostadsstödjare och på torsdag kommer de en man som ska prata om olika dagssysselsättningar som finns i kommunen. Så tror de kan nog bli bra.

Jag blir rent sagt sååå trött på människor som inte kan vårda sitt språk. Så fort någon inte tycker samma så ska de sväras och allmänt bete sig väldigt omoget trots dem är vuxna människor. Sandlåda fasoner!
Varför kan man inte bara bete sig moget och acceptera att alla tycker olika?

Igår hade ja en lååång disskution med en vän angående om att ja är väldigt ärlig om allt. Att ja är duktigt att berätta negativa saker om en person. Som t.ex att en gemensam vän kan bete sig lite blond ibland, lr att någon ser trött ut m.m
Jag tänker inte alltid på att min ärlighet kan va sårande. För om ja säger att någon ser trött ut, så är de bara ett konstaterande för mig.
Men kompisen som va här igår tycker inte ja ska påpeka nåt som kan såra en annan person. Och det där är nåt som är väldigt svårt för mig att veta va som sårar. För ja själv är sån att ja uppskattar om nån säger till mig att ja luktar illa lr om ja klär mig opassande m.m
Ja vill va en så bra person som möjligt och vet ja inte va ja gör för fel kan ja ju inte heller ändra på mig.
Men ja har förstått nu att de verkar som folk vill leva i en lögn och inte höra va dem behöver förändra lr tänka på.
Men de ja blir mest besviken och sårad över är att ja har sagt fler tals gånger att dem får säga till om ja sårar. Och sen får ja höra att dem inte vågar säga till mig.
Ja tar till mig kritik och de folk säger till mig. Och ja tycker de är bra att vännen igår vågade ta upp att ja sårar henne. De enda ja kände efteråt va att ja kände mig väldigt konfundersam. Ja har inget svar på varför ja måste säga vissa saker. De är nåt ja har tagit upp med min förra psykolog många gånger. Även om många tycker att de är jobbigt med min brutala ärlighet så tycker ja oxå att de är fruktansvärt frustrerande att ja är på ett viss sätt. Ja kan bli jätte arg på mina föräldrar att dem har orsakat mig dessa problem i vuxen ålder. Att inte förstå varför vissa beter sig på ett viss sätt lr varför ja är som ja är.
Ja har önskat många gånger att ja kunde gå ur min egen kropp och banka skiten ur mig. Ja har slått mig själv så ja har varit helt blå och svullen i ansiktet och skurit sönder min arm. Men de är länge sen nu.
Ibland önskar ja att ja fick minne förlust, och har även funderat på att klippa av min tunga så ja inte kan prata.
Ja vet inte.. Vi får väl se va som händer efter ja har fått reda ut med kompisen igår och en gemensam vän.
Men ja undrar om dem nånsin kan förstå mig, att detta är inget ja vill vara, ja vill inte va någon elak människa...

Bara en test